Turerna var många och osäkerheten var stor inför vår intervju med Vito Ingrosso i somras. Jag hade fått förklarat för mig att han är en svår man att boka upp och att det i princip beror på dagsformen om han alls dyker upp. Rådet jag fått av mina kollegor var av karaktären; ”försök att trycka på rätt knappar så att han plötsligt inte bara drar”. Jag har ingen aning om vad det betyder.
Efter ett tag dyker ändå Vito upp, i knallröd jacka och med en smått avvaktande hållning och uppsyn, som om han synar oss i sömmarna. Vi sätter oss ner och börjar prata förutsättningslöst.
– Inte många vet vad som gjorts, tyvärr är det bara det som media förmedlar som finns i folks medvetande, öppnar Vito med.
Det är svårt att göra karriär här, det är därför många talanger och idéskapare undviker Sverige. Det som saknas är inte dansare eller koreografer, det som saknas är nya tolkningar och utvecklingar.
Jag tänker att det är bäst att få honom att fortsätta prata (försöker trycka på rätt knapp) så jag ber honom utveckla. Han nappar och pratar om att han tidigt befarade att det kreativa uttrycket i dansvärlden skulle stagnera, att hip hopen skulle ta över och på många sätt anser han att han fick rätt.
– Det är bra med energiuttryck, men det är ofta det enda det är, menar Vito och syftar på frånvaron av kreativitet och nyskapande.
Efter ett tag verkar det ändå som om han bestämt sig att hänga kvar, han beställer kaffe och lutar sig tillbaka. Ett bra tag senare efter en resa som går genom Paris, New York, svettiga dansklasser, 80- och 90-talets klubbscen, Liza Minellis privata svit, Motown, Michael Jackson och Fettuccine Alfredo slår jag något vimmelkantig ihop min laptop.
Vito har mycket sällan medverkat i intervjuer, den här gången med 5678 är första gången han gör en seriös djupdykning i sitt liv, berättar öppenhjärtigt om sina erfarenheter och delar med sig av sitt perspektiv. Vito är långt ifrån politiskt korrekt. Han har starka åsikter om det mesta och han drar sig inte för att säga exakt vad han tycker, utan omsvep. Jag gör några försök att styra diskussionen något, att få honom börja från början och till slut ger han med sig.
Året är 1977. Vito är 14 år. Vi befinner oss i Tensta i Stockholm. Vito ser filmen Saturday Night Fever med John Travolta och fastnar. Vito berättar hur han och hans bror Emilio klädde sig i balla kläder och började öva danssteg i en källare. Vintern -79 deltog både Vito och Emilio i en danstävling som anordnades av Pontus Platin.
Med hatt och käpp och utan att ha tagit en enda danslektion vann Vito. I publiken fanns dansaren och danspedagogen Mairo Burdette. Bröderna erbjöds att delta i showen Chicken Schack som skulle sättas upp i Stockholm och här tar allt sin början.
Dansintresset och begåvningen var ett faktum och sommaren -80 söker Vito till Balettakademiens förberedande linje. Vito berättar förnöjt hur han och hans vänner relativt snabbt gick om eleverna årskurserna ovanför dem, hur de ”sopade rent” med både lärare och elever. Deras danserfarenhet gav dem ett rejält försprång.
– Det fanns ingen riktig dans i Sverige på den tiden, det var mest Lill-Babs och blonda killar som flaxade med armarna.
När tiden kom för att söka sig vidare till Balettakademins fortsättningsutbildning hade Vito fått jobb på en turné med Eva Rydberg. Året är 1982. Vito berättar ingående om en stenhård audition där han mot alla odds, med mycket mindre erfarenhet än de andra sökande klarar sig igenom gallring efter gallring. Deltagandet på turnén minns Vito som en personlig succé där han och hans vänner konkurrerade med Eva Rydberg själv om publiciteten.
Jobbet med Eva Rydberg gjorde nästan att Vito missade uttagningen till fortsättningsutbildningen, men efter dispyter med skolledningen kom han ändå in. Man förstår av Vitos sätt att berätta att det inte var något fel på självförtroendet på den tiden. Han berättar själv att den attityd han och främst Emilio hade retade upp många och tiden på Balettakademin blev mycket riktigt kortvarig. Efter tre veckor slutade Vito på grund av brist på motivation. Han berättar hur rektorn hotade med att han skulle sluta på en parkbänk.
Efter avhoppet från Balettakademin följer en intensiv period i Paris. Vito tog lektioner där han kom åt, jobbade och slet. En av dansskolorna låg på Place de Clichy och Vito minns särskilt balettklasserna. Det var alltid kö och Raymond Franchetti, dansläraren, valde ut deltagarna som på en nattklubb. En av deltagarna på klasserna var självaste Mikhail Baryshnikov. Vito minns balettlegenden som en kort kille i munktröja, benvärmare och glansiga tights. Många blivande och redan erkända stjärnor, koreografer och artister befann sig i Paris den tiden. Det blev naturligt att man umgicks och inspirerade varandra.
Det var också här på dansskolan i Paris som Vitos tid i Paris fick ett abrupt slut. Hans då gravida flickvän Marie Pettersson hämtar en dag handgripligen tillbaka honom till Sverige. Vito berättar roat hur han en kväll mitt under en dansklass hör bestämda steg av klackskor eka längs parketten i korridoren. Marie dyker upp i dörröppningen, alla i salen stannar upp och han vågar inte annat än att följa med hem.
Väl hemma hittade Vito till Ellen Rashs dansskola på Regeringsgatan och började träna där. Vitos son Sebastian föds i april 1983. Under den här tiden medverkar Vito i showen Surprise Sisters, där Vito och Emilio fungerar som dragplåster och Vito berättar om ett egenkoreograferat solonummer som fick folk att slå sönder champagneflaskor.
1984 vinner Vito ytterligare en danstävling och vinsten är en flygbiljett till New York. Vito berättar ingående om vänskapen med den välkände koreografen Lester Wilson som växer fram och som präglar vistelsen. Att det dessutom är just Wilson som koreograferat Travolta i filmen Saturday Night Fever och om detta är ödet låter vi vara osagt.
Vito berättar om en incident hemma hos Wilson när Vito efter påtryckning av andra dansare övertalar Wilson att ge en klass, och den uppståndelse detta orsakar. Vid det här tillfället hade Wilson slutat ge klasser och var orubblig. Timmarna innan klassen den där varma kvällen i New York var kön av dansare redan lång berättar Vito. Wilson anländer till klassen i limousine, ger en bejublad tretimmarsklass iförd jeans, boots med höga klackar och avklippt tröja. Vito berättar att det var först då det gick upp för honom att han befann sig mitt i hetluften, i hjärtat av dansens New York.
Denna text var skriven för www.5678.se
Text & Intervju: Therese Viksten
Fotograf: Marco Panseri www.Panseri.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar