Vito Ingrosso Del 2

 Trots en tillvaro med många spännande möjligheter, bland annat en chans att delta i samma Motownshow där Michael Jackson framför den historiska solodansen till Billie Jean, valde Vito att åka hem till familjen.

1985 kom succén med Piccadilly Circus och Pernilla Wahlgren, men det är inget Vito väljer att särskilt lyfta fram. Han berättar att han koreograferade dansen till låten i ett litet sångbås på ingen tid alls. Vito berättar att han och Emilio stod för mycket av det kreativa i framförandet av låten som blev en sådan hit. Låten fick stor genomslagskraft just på dansscenen minns Vito. Kanske var det en av de första gånger som den typen av dans fick en tydlig plats i ett TV-sänt inslag i Sverige.

Vitos liv verkar kantat av nästan dramaturgiskt regisserade scener. Namn på internationella giganter inom show business, platser, klubbar och historiska scenproduktioner duggar tätt genom hans berättelse. Då och då under intervjun minns han tillbaka lite extra och berättar detaljerat om händelser som verkar ha en särskild plats. Han verkar ha ett närmast fotografiskt minne vad gäller detaljer, vad någon hade på sig, vad någon sa, exakt hur miljöer såg ut.
Ett av dessa minnen är mötet med Liza Minelli på nattklubben Alexandras i Stockholm 1987. Minelli befann sig på turnéstopp i Stockholm och hon och hennes entourage spenderade kvällen på Stockholms då hetaste uteställe. Vito berättar om hur Minelli ser Vito dansa, hur hon stannar upp hela klubben och utmanar Vito på en privat dansbattle. De håller kontakten och kort därefter besöker Vito Minelli i Köpenhamn. Han berättar om ett intimt möte där han och Minelli sitter uppe hela natten i hennes svit och pratar om livet. Minelli anförtror Vito hela sin bakgrund och de diskuterar särskilt koreografin till hennes historiska show Cabaret. Man förstår att en fin vänskap och en kärlekshistoria av platonisk karaktär växer fram. För Vito, som själv säger att han har svårt för auktoriteter och sällan haft respekt för någon eller något, är Liza Minelli en av de få människor och artister som inspirerat honom och som väckt en kollegial respekt.

På slutet av 80- talet börjar Vito på allvar jobba med hela spektrat av musik, dans, koreografi och scenografi. Samtidigt som han formar sitt eget danskompani, koreograferar och producerar shower, jobbar han intensivt med musik. Han beskriver hur han satt i en ”cancerkällare” i Vasastan, upptäckte housemusik och började experimentera. Han drogs till de nya ljudkällor som den då relativt okända musikstilen erbjöd. En idé till en helt ny slags show började ta form och Vitos samlade erfarenheter och breda kreativa begåvning får nu fritt uttryck.

– Vi slängde ut känslor på en vägg och jobbade med musiken parallellt, pressade skiten ur den teknik som fanns då.Vitos kontroversiella show Straydog Heaven har premiär våren -88. Vito berättar om en stor succé och ett sceniskt uttryck som låg långt före sin tid. Showen drar 800 personer varje vecka och ibland sitter legender i publiken. Prince är ett av namnen som nämns.


Under första hälften av 90-talet fortsätter Vito att experimentera med housemusik, stöter på problem kopplat till upphovsrätt och bestämmer sig för att göra egen musik. Skivbolagen Loop Records och Plumphouse Records bildas tillsammans med Joachim Hövel och helt ny klubbmusik exporteras direkt från den lilla studion i Vasastan ut till både svenska och internationella dj:s. Två singlar som Vito är med och producerar får stora framgångar på amerikanska Billboardlistan och under samma period släpps också LP-skivan Hyper Nature. Skivan blir så småningom inspiration till en dansshow med namnet ”Deep” som sätts upp i Stockholm.


Deep sätts upp sista gången -95 på Cirkus i Stockholm och Vito berättar animerat om en kombinerad show och housefest med för sin tid helt nya uttryck och minst sagt djärva idéer. Hela Cirkusarenan hade byggts om till ett dansgolv och kvart över tio på kvällarna öppnades dörrarna. Vito berättar rakt ur minnet om samplade ljud från aboriginska tubinstrument, nerpitchade, tunga technobeats, torkad lera på dansarnas kroppar som sköljs av som en scenisk effekt, vibrationer som gör att dammet lossnar från taket och en uppjagad vaktmästare som springer runt med en decibelmätare.
Intressant kuriosa är att Vitos son Sebastian kommer i kontakt med just housemusik i Vitos studio under den här perioden. Vito berättar att Sebastian hade en förkärlek för att ränna runt på stan och att Vito istället tvingade in honom i studion. Bra drag tycker vi, med tanke på Swedish House Mafias enorma framgångar där Sebastian Ingrosso som bekant är en av huvudfigurerna.


Efter en högproduktiv period i slutet på 80-talet och fram till mitten av 90-talet där Vito koreograferade och producerade flera shower, bland annat en uppsättning av Grease och en krogshow för Lasse Berghagen, förflyttas Vitos fokus helt till musik och kreativa modevisningar. Mellan 1993 och 2004 driver Vito ett eventbolag som gör modevisningar, shower och kreativa produktioner för stora svenska företag. Några exempel från en imponerande lista är en internationell lanseringsturné för Ericsson och visningar för Diesel och Miss Sixty. Vito minns särskilt en öppningsinvigning för Diesel -96 där internationella dj:s flögs in och där han formade hela det sceniska uttrycket.

– Man får aldrig ha respekt för verktygen eller kunskapen, de ska användas. Jag har aldrig nöjt mig med enkla lösningar utan alltid velat göra två, tre steg till.
1997 föds Vitos dotter Paloma och 2002 kommer sonen Enzo. Mamma till båda barnen är Vitos nuvarande fru Lisa Lindqvist.
Det går inte att ta miste på Vitos talang för helheten i det kreativa uttrycket, oavsett om det är en ren koreografi, en komplett show eller en modevisning. Tidigt i Vitos liv som dansare tröttnade han ofta på koreografen, såg brister och ville själv ha ett finger med i spelet. Från att han började koreografera egna solonummer, gick han vidare till att jobba med det hela sceniska uttrycket med koreografi, scenografi, musik, kläder och ljussättning. Hans intensitet och otålighet har ibland gjort honom svår att jobba med, erkänner han själv. Dansare som han koreograferade upplevde honom ofta som överväldigande.
Vito beskriver sig själv som en visionär, hans starka sida ligger i hans fantasifullhet, förmågan att kunna se hur en show ska ta sig i uttryck, kasta upp idéer och inspirera sina medarbetare. Ett uttryck som ofta förekommer när vi pratar drivkrafter och inspiration är ”A punch in the face”. En käftsmäll. Vito menar att han vill att det som förmedlas på scen ska kännas precis så. Som publik ska man bli förförd och berörd, inget annat duger.
Vid vår andra session befinner vi oss i en musikstudio på söder för några kompletterande delar. När vi är klara börjar Vito prata med en ny lovande musiker om ett kommande framträdande. Plötsligt tar dialogen fart, Vito har inspirerats av en grundidé artisten har och slänger ut nya, fantastiska idéer på smattrande band medan den unge artisten storögt lyssnar och nickar. När jag stänger dörren bakom mig pratar de fortfarande och jag tänker att det är så här han jobbar. Han delar frikostigt med sig av visionära, nytänkande idéer var han än går och det kommer han sannolikt fortsätta med ett bra tag till.

Denna text var skriven för www.5678.se
Text & Intervju av Therese Viksten
Fotograf Marco Panseri www.Panseri.se

Vito Ingrosso Del 1

Turerna var många och osäkerheten var stor inför vår intervju med Vito Ingrosso i somras. Jag hade fått förklarat för mig att han är en svår man att boka upp och att det i princip beror på dagsformen om han alls dyker upp. Rådet jag fått av mina kollegor var av karaktären; ”försök att trycka på rätt knappar så att han plötsligt inte bara drar”. Jag har ingen aning om vad det betyder.
Efter ett tag dyker ändå Vito upp, i knallröd jacka och med en smått avvaktande hållning och uppsyn, som om han synar oss i sömmarna. Vi sätter oss ner och börjar prata förutsättningslöst.
– Inte många vet vad som gjorts, tyvärr är det bara det som media förmedlar som finns i folks medvetande, öppnar Vito med.

Det är svårt att göra karriär här, det är därför många talanger och idéskapare undviker Sverige. Det som saknas är inte dansare eller koreografer, det som saknas är nya tolkningar och utvecklingar.
Jag tänker att det är bäst att få honom att fortsätta prata (försöker trycka på rätt knapp) så jag ber honom utveckla. Han nappar och pratar om att han tidigt befarade att det kreativa uttrycket i dansvärlden skulle stagnera, att hip hopen skulle ta över och på många sätt anser han att han fick rätt.
– Det är bra med energiuttryck, men det är ofta det enda det är, menar Vito och syftar på frånvaron av kreativitet och nyskapande.
Efter ett tag verkar det ändå som om han bestämt sig att hänga kvar, han beställer kaffe och lutar sig tillbaka. Ett bra tag senare efter en resa som går genom Paris, New York, svettiga dansklasser, 80- och 90-talets klubbscen, Liza Minellis privata svit, Motown, Michael Jackson och Fettuccine Alfredo slår jag något vimmelkantig ihop min laptop.


Vito har mycket sällan medverkat i intervjuer, den här gången med 5678 är första gången han gör en seriös djupdykning i sitt liv, berättar öppenhjärtigt om sina erfarenheter och delar med sig av sitt perspektiv. Vito är långt ifrån politiskt korrekt. Han har starka åsikter om det mesta och han drar sig inte för att säga exakt vad han tycker, utan omsvep. Jag gör några försök att styra diskussionen något, att få honom börja från början och till slut ger han med sig.
Året är 1977. Vito är 14 år. Vi befinner oss i Tensta i Stockholm. Vito ser filmen Saturday Night Fever med John Travolta och fastnar. Vito berättar hur han och hans bror Emilio klädde sig i balla kläder och började öva danssteg i en källare. Vintern -79 deltog både Vito och Emilio i en danstävling som anordnades av Pontus Platin.
Med hatt och käpp och utan att ha tagit en enda danslektion vann Vito. I publiken fanns dansaren och danspedagogen Mairo Burdette. Bröderna erbjöds att delta i showen Chicken Schack som skulle sättas upp i Stockholm och här tar allt sin början.
Dansintresset och begåvningen var ett faktum och sommaren -80 söker Vito till Balettakademiens förberedande linje. Vito berättar förnöjt hur han och hans vänner relativt snabbt gick om eleverna årskurserna ovanför dem, hur de ”sopade rent” med både lärare och elever. Deras danserfarenhet gav dem ett rejält försprång.
– Det fanns ingen riktig dans i Sverige på den tiden, det var mest Lill-Babs och blonda killar som flaxade med armarna.
När tiden kom för att söka sig vidare till Balettakademins fortsättningsutbildning hade Vito fått jobb på en turné med Eva Rydberg. Året är 1982. Vito berättar ingående om en stenhård audition där han mot alla odds, med mycket mindre erfarenhet än de andra sökande klarar sig igenom gallring efter gallring. Deltagandet på turnén minns Vito som en personlig succé där han och hans vänner konkurrerade med Eva Rydberg själv om publiciteten.
Jobbet med Eva Rydberg gjorde nästan att Vito missade uttagningen till fortsättningsutbildningen, men efter dispyter med skolledningen kom han ändå in. Man förstår av Vitos sätt att berätta att det inte var något fel på självförtroendet på den tiden. Han berättar själv att den attityd han och främst Emilio hade retade upp många och tiden på Balettakademin blev mycket riktigt kortvarig. Efter tre veckor slutade Vito på grund av brist på motivation. Han berättar hur rektorn hotade med att han skulle sluta på en parkbänk.
Efter avhoppet från Balettakademin följer en intensiv period i Paris. Vito tog lektioner där han kom åt, jobbade och slet. En av dansskolorna låg på Place de Clichy och Vito minns särskilt balettklasserna. Det var alltid kö och Raymond Franchetti, dansläraren, valde ut deltagarna som på en nattklubb. En av deltagarna på klasserna var självaste Mikhail Baryshnikov. Vito minns balettlegenden som en kort kille i munktröja, benvärmare och glansiga tights. Många blivande och redan erkända stjärnor, koreografer och artister befann sig i Paris den tiden. Det blev naturligt att man umgicks och inspirerade varandra.
 
Det var också här på dansskolan i Paris som Vitos tid i Paris fick ett abrupt slut. Hans då gravida flickvän Marie Pettersson hämtar en dag handgripligen tillbaka honom till Sverige. Vito berättar roat hur han en kväll mitt under en dansklass hör bestämda steg av klackskor eka längs parketten i korridoren. Marie dyker upp i dörröppningen, alla i salen stannar upp och han vågar inte annat än att följa med hem.
Väl hemma hittade Vito till Ellen Rashs dansskola på Regeringsgatan och började träna där. Vitos son Sebastian föds i april 1983. Under den här tiden medverkar Vito i showen Surprise Sisters, där Vito och Emilio fungerar som dragplåster och Vito berättar om ett egenkoreograferat solonummer som fick folk att slå sönder champagneflaskor.
1984 vinner Vito ytterligare en danstävling och vinsten är en flygbiljett till New York. Vito berättar ingående om vänskapen med den välkände koreografen Lester Wilson som växer fram och som präglar vistelsen. Att det dessutom är just Wilson som koreograferat Travolta i filmen Saturday Night Fever och om detta är ödet låter vi vara osagt.

Vito berättar om en incident hemma hos Wilson när Vito efter påtryckning av andra dansare övertalar Wilson att ge en klass, och den uppståndelse detta orsakar. Vid det här tillfället hade Wilson slutat ge klasser och var orubblig. Timmarna innan klassen den där varma kvällen i New York var kön av dansare redan lång berättar Vito. Wilson anländer till klassen i limousine, ger en bejublad tretimmarsklass iförd jeans, boots med höga klackar och avklippt tröja. Vito berättar att det var först då det gick upp för honom att han befann sig mitt i hetluften, i hjärtat av dansens New York.

Denna text var skriven för www.5678.se 

Text & Intervju: Therese Viksten
Fotograf: Marco Panseri www.Panseri.se

Streetstar – En tävling på blodigt allvar i ena stunden och en kramfest i den andra.

Musiken dånar rytmiskt ut från väggarna på den gula, slitna byggnaden ett stenkast från Solna Centrum. Förstagångsbesökare behöver inte irra långt från tunnelbanan förrän ljudet leder dem rätt. Det är en vacker, solig vinterdag i Stockholm men många väljer idag istället mörkret och discobelysningen inne i Solnahallen.
Det är lördag och den andra dagen på den fyra dagar långa streetdancefestivalen Streetstar.  I år pågick den mellan 26-29 januari och innehåller workshops, uppvisningar, battles och dansglädje i dess renaste form. Under fyra intensiva dagar samlas hundratals dansare från ett 20-tal nationaliteter för att dansa och tävla. De svenska finalerna fungerar dessutom som deltävling och kval till danstävlingen Juste Debout som avgörs i Paris senare i vår.
 Klockan närmar sig fyra på eftermiddagen och jag har tajmat in finalerna i stilarna popping, hip hop och house men dansfesten började redan för många timmar sedan. Lokalen vibrerar av musik, rörelse, glädje och förväntan. Folk i alla åldrar och från alla håll i Stockholm och världen rör sig i lokalen som i ett konstant omlopp, inget är stilla.

Jag möter upp min kollega Emilio och smiter upp på den prestigefulla VIP-läktaren, bakvägen via en hiss som sett sina bästa dagar. I de slitna gångarna möter jag danslegender, tävlingsdeltagare och domare som springer om varandra. Väl uppe har finalerna redan dragit igång och synen som möter mig är imponerande. Relativt långt nedanför mig på ett relativt litet, upplyst golv, tätt, tätt omgärdat av hundratals människor och på ena långsidan DJ- och domarläktaren, battlas det frenetiskt. Först påminner synen om vilket evenemang som helst men snart märker man vad som utmärker Streetstar och en danstävling som denna. Dansarna, publiken och musiken flyter ihop och är ett, ger varandra näring och energi. Alla delar behövs och alla skapar tillsammans den mycket speciella och kärleksfulla stämningen. På kortsidorna, bortanför tävlingen dansas det överallt, en salig blandning av både kommande tävlingsdeltagare som övar och ”vanligt” folk som dras med av musiken och glädjen.

- Det är som en sjukdom som sprider sig, säger min andra kollega Mathias. Folk står och rycker och ”twitchar” lite hur som helst, var som helst.
Det är svårt att avgöra var man egentligen ser bäst. Vana åskådare har tidigt bänkat sig så nära dansarna som möjligt och det är nog där man får den renaste upplevelsen. Så nära att man kan känna hjärtslagen.
I pausen mellan finalerna förvandlas tävlingsgolvet till ett open floor och musiken byts från utmanande tävlingsbeats till snällare, igenkännbar soul och publiken strömmar in på golvet. Lokalen förvandlas på en sekund till ett dansgolv som på vilken klubb som helst. Bara trevligare och nyktrare.
Man förstår direkt att det här är en gigantisk apparat. Långa förberedelser, gratisarbete och mycket hjärta leder varje år fram till denna rörande hyllning av dansen. Tävlingarna är kärnan i tillställningen men det är så mycket mer som kommer på köpet. Föräldrar är här med sina barn på kanske ett annorlunda lördagsnöje, dansskoleelever får möta sina förebilder och öva danssteg på ett opretentiöst sätt och erfarna dansare och långväga vänner får en möjlighet att träffas och prata erfarenheter.
Det blir aldrig någonsin tråkigt. Vändningarna är snabba och dynamiken i upplägget är imponerande. Konferenciern har tagit till orda i mikrofonen och ber folk snällt men bestämt att lämna dansgolvet.

-  You’ll have plenty of time to dance later, people! Man syftar på festen som kommer ta vid efter tävlingarna och pågå till morgonkvisten.
Det är dags för ett ”showcase” som uppvisningarna som varvas med tävlingarna kallas. Vi bjuds på ett roligt, flirtigt lockingnummer som älskas av publiken. Efter showcaset är det dags för domarna att visa hur det ska gå till. Varje domare får gå upp på golvet och dansa i sin egen stil. Konferenciern jagar upp publiken ordentligt och glädjen är total när domarna bjuder på sig själva. Man kan tänka sig hur inspirerande det är för unga dansare att se dessa erkända, ofta pionjärer inom sin respektive genre, visa upp sig.

Till slut är det dags för finalerna och tystnaden som lägger sig över lokalen är lika imponerande som det öronbedövande jublet nyss. Finalen i popping gör starkast intryck på mig. De elektroniska, uppfordrande rytmerna i kombination med jublet när det svenska laget dansar ger mig gåshud.
Upplägget i tävlingarna, där tävlingsdeltagarna dansar i lag om två mot varandra i omgångar, räkningen till fyra i slutet där hela publiken står upp och avgörandet när domarna riktar röda eller svarta flaggor mot det lag som har vunnit är skapat för att uppnå mesta möjliga dramatiska effekt. Och det fungerar. Efter utropandet av vinnarna rusar vänner och familj in på golvet och gratulerar och den tidigare tävlingsstämningen förbyts till en stor kramfest.
Och jag tror det är så man bäst beskriver Streetstar. En tävling på blodigt allvar i ena stunden och en kramfest i den andra. En kombination som gör dig knäsvag.

Denna text var skriven för www.5678.se


Av Therese Viksten

Recension MDT ”The Beauty and the Beast” med Halla Ólafsdottír och Amanda Apetrea

 

Instruktionen jag fick inför föreställningen var: ”Gå dit med en positiv inställning”.  Eftersom en sådan uppmaning alltid får precis motsatt effekt, var det med en smått orolig inställning jag bänkade mig på första raden på Moderna Dansteatern klockan 20:00 fredagen den 23 september för att se premiären av ”Beauty and the Beast” med Halla Ólafsdottír och Amanda Apetrea.
Jag förstår dock snabbt syftet med min redaktionskollegas råd. Mitt öppna sinne och min positiva inställning är något jag får kämpa envist med under hela föreställningen eftersom den inte liknar något annat jag sett på mycket länge. Kanske någonsin. Att kalla den sexuellt provokativ känns fantasilöst och ovärdigt. The Beauty and the Beast är svulstig, skrämmande, djupt sorglig och fullsmockad med kärlek.

Det börjar med att en dansare i pippilotter, sport-bh och fullt synliga röda stringtrosor framför en hip hop/ragga-influerad solodans till Rihannas ”Man Down”, som hon inledningsvis ramar in med förhoppningen att den ska kittla oss på precis rätt ställen. Referensen till striptease är tydlig.

Hade jag slutat titta här, om jag av någon anledning rest mig upp och gått, hade jag trott att jag hamnat fel, att jag istället för att befinna mig på Moderna Dansteatern hamnat på en kommersiell musikvideoinspelning med låg budget.

Kontrasten mellan detta och det som ska följa är dock så total att den känns som en käftsmäll.  Två kvinnor med svartvita ansiktsmålningar, pälsjackor och kroppsstrumpor, intar scenen under dramatiska former. Ackompanjerade av rök, blåst och en ljudupptagning av publikjubel från en stor arena står de rakt upp och ner och stirrar utmanade på oss i publiken under vad som verkar vara en evighet. Plötsligt befinner jag mig på en rockkonsert.

När tystnaden äntligen bryts genom ett löfte från duon att de ska göra sitt allra bästa för att ”fuck us up”, tar resten av föreställningen vid i ett rasande tempo med en kavalkad av erotiskt aggressiva utspel, headbangande till Rage Against The Machine, en psykotisk parningslek och otaliga referenser till förtryck, våld, sex och ilska. Aggressiviteten till trots, går märkligt nog ändå ett tydligt kärleksbudskap som en röd tråd genom scenerna. Någonstans mitt i allt håller en kvinna iförd vad jag närmast kan beskriva som en brasiliansk karnevalsdräkt på steroider en monolog om att stå upp för sig själv och att göra upp med dem som någon gång sagt att du inte kan, att du är för si eller så. Här blir humorn i föreställningen tydlig och jag både berörs på riktigt och skrattar för första gången under kvällen. Avslutningen är en pampig playback till Robbie Williams ”Angels” där hela ensemblen samlas på scenen under publikens jubel.

Under den sista balladen ligger min panna i djupa veck, särskilt med denna recension i tankarna. Jag förstår fortfarande ingenting och tänker på formuleringarna i pressmeddelandet; Är det dans? Är det teater? Är det en rockkonsert? Jag blir lite lugnad av att de frågor som snurrar hos mig är samma frågor som dansarna/konstnärerna själva vill resa. Jag tänker att just dessa frågeställningar är än mer befogade efter föreställningen, fler frågor än svar har väckts rörande dans, konstform, kön och manliga respektive kvinnliga attribut.

Jag är också förvånad över hur min egen attityd förändrats under föreställningens gång. Från att komma dit med en minst sagt skeptisk inställning, få den bekräftad och förhålla mig reserverat och kritiskt till att dra på mungiporna, dras med, lyssna, uppleva och till slut beröras på riktigt. Stora sinnesrörelser på kort tid.

När jag går, för att inte skriva springer, därifrån infinner sig en känsla av frihet, som om något tungt lyfts från mina axlar. Som om jag varit med om något mycket privat, intimt och speciellt. En relevant urladdning som får mig att känna mig lite lättare, lite friare.

Denna text var skriven för www.5678.se

av Therese Viksten