Musiken dånar rytmiskt ut från väggarna på den gula, slitna byggnaden ett stenkast från Solna Centrum. Förstagångsbesökare behöver inte irra långt från tunnelbanan förrän ljudet leder dem rätt. Det är en vacker, solig vinterdag i Stockholm men många väljer idag istället mörkret och discobelysningen inne i Solnahallen.
Det är lördag och den andra dagen på den fyra dagar långa streetdancefestivalen Streetstar. I år pågick den mellan 26-29 januari och innehåller workshops, uppvisningar, battles och dansglädje i dess renaste form. Under fyra intensiva dagar samlas hundratals dansare från ett 20-tal nationaliteter för att dansa och tävla. De svenska finalerna fungerar dessutom som deltävling och kval till danstävlingen Juste Debout som avgörs i Paris senare i vår.
Klockan närmar sig fyra på eftermiddagen och jag har tajmat in finalerna i stilarna popping, hip hop och house men dansfesten började redan för många timmar sedan. Lokalen vibrerar av musik, rörelse, glädje och förväntan. Folk i alla åldrar och från alla håll i Stockholm och världen rör sig i lokalen som i ett konstant omlopp, inget är stilla.
Jag möter upp min kollega Emilio och smiter upp på den prestigefulla VIP-läktaren, bakvägen via en hiss som sett sina bästa dagar. I de slitna gångarna möter jag danslegender, tävlingsdeltagare och domare som springer om varandra. Väl uppe har finalerna redan dragit igång och synen som möter mig är imponerande. Relativt långt nedanför mig på ett relativt litet, upplyst golv, tätt, tätt omgärdat av hundratals människor och på ena långsidan DJ- och domarläktaren, battlas det frenetiskt. Först påminner synen om vilket evenemang som helst men snart märker man vad som utmärker Streetstar och en danstävling som denna. Dansarna, publiken och musiken flyter ihop och är ett, ger varandra näring och energi. Alla delar behövs och alla skapar tillsammans den mycket speciella och kärleksfulla stämningen. På kortsidorna, bortanför tävlingen dansas det överallt, en salig blandning av både kommande tävlingsdeltagare som övar och ”vanligt” folk som dras med av musiken och glädjen.
- Det är som en sjukdom som sprider sig, säger min andra kollega Mathias. Folk står och rycker och ”twitchar” lite hur som helst, var som helst.
Det är svårt att avgöra var man egentligen ser bäst. Vana åskådare har tidigt bänkat sig så nära dansarna som möjligt och det är nog där man får den renaste upplevelsen. Så nära att man kan känna hjärtslagen.
I pausen mellan finalerna förvandlas tävlingsgolvet till ett open floor och musiken byts från utmanande tävlingsbeats till snällare, igenkännbar soul och publiken strömmar in på golvet. Lokalen förvandlas på en sekund till ett dansgolv som på vilken klubb som helst. Bara trevligare och nyktrare.
Man förstår direkt att det här är en gigantisk apparat. Långa förberedelser, gratisarbete och mycket hjärta leder varje år fram till denna rörande hyllning av dansen. Tävlingarna är kärnan i tillställningen men det är så mycket mer som kommer på köpet. Föräldrar är här med sina barn på kanske ett annorlunda lördagsnöje, dansskoleelever får möta sina förebilder och öva danssteg på ett opretentiöst sätt och erfarna dansare och långväga vänner får en möjlighet att träffas och prata erfarenheter.
Det blir aldrig någonsin tråkigt. Vändningarna är snabba och dynamiken i upplägget är imponerande. Konferenciern har tagit till orda i mikrofonen och ber folk snällt men bestämt att lämna dansgolvet.
- You’ll have plenty of time to dance later, people! Man syftar på festen som kommer ta vid efter tävlingarna och pågå till morgonkvisten.
Det är dags för ett ”showcase” som uppvisningarna som varvas med tävlingarna kallas. Vi bjuds på ett roligt, flirtigt lockingnummer som älskas av publiken. Efter showcaset är det dags för domarna att visa hur det ska gå till. Varje domare får gå upp på golvet och dansa i sin egen stil. Konferenciern jagar upp publiken ordentligt och glädjen är total när domarna bjuder på sig själva. Man kan tänka sig hur inspirerande det är för unga dansare att se dessa erkända, ofta pionjärer inom sin respektive genre, visa upp sig.
Till slut är det dags för finalerna och tystnaden som lägger sig över lokalen är lika imponerande som det öronbedövande jublet nyss. Finalen i popping gör starkast intryck på mig. De elektroniska, uppfordrande rytmerna i kombination med jublet när det svenska laget dansar ger mig gåshud.
Upplägget i tävlingarna, där tävlingsdeltagarna dansar i lag om två mot varandra i omgångar, räkningen till fyra i slutet där hela publiken står upp och avgörandet när domarna riktar röda eller svarta flaggor mot det lag som har vunnit är skapat för att uppnå mesta möjliga dramatiska effekt. Och det fungerar. Efter utropandet av vinnarna rusar vänner och familj in på golvet och gratulerar och den tidigare tävlingsstämningen förbyts till en stor kramfest.
Och jag tror det är så man bäst beskriver Streetstar. En tävling på blodigt allvar i ena stunden och en kramfest i den andra. En kombination som gör dig knäsvag.
Denna text var skriven för www.5678.se
Av Therese Viksten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar